Att Falla Långsamt

& du lovade för alltid.

sitter & tuggar på sega Risen & lyssnar på underbara Winnerbäck.
mellan tuggorna funderar jag, på mitt förflutna.
den 14åriga flickan som inte trodde hon var värd någon som kunde/ville älska henne, hon som redan då inte såg sig som något annat än lite kul för alla som ville röra vid henne, desperat efter någon som kunde se henne, hon som såg verkligheten ur smutsgula fönster. jag undrar vart hon tog vägen.
men kanske är det bättre att lämna kvar henne i det förflutna så att ingen tittar upp & glömmer bort att det är jag.

tänk egentligen vad som kan hända på tre år.

nu är ett en månad sen jul också, men inget är förändrat.

jag har kvar den rostiga cykelkedjan,
från när du stoppade mej i regnet,
bara för att ge mej en kyss,
när dina fingrar rörde vid mitt hjärta,
då jag bad dej att stanna kvar,
& du lovade för alltid.