Tittar på min vänster axel, vad ser du då om inte ett trasigt ljus. En krossad spegel, ett förstört glas. Skivor som skär in mot blottad hud och blodet som sakta rinner ner för sårade kinder. det är en bruten och förstörd livskvalité, en släckt lampa bakom stängda fönster. är det inte sant att alla hemsöks av något så brutalt och ryggradslöst som rädsla? har jag fel när jag säger att alla någon gång är rädd? för att inte synas, existera, finnas till.. har jag inte rätt när jag säger att alla gråter över saknad, vänner, smärta.. är det inte så att vi alla egentligen bara vill att andra ska höra oss, se oss, veta att vi finns här?
Idag är ingen bra dag, världen har vänt sin rygg emot mej, alla sluter sina famnar när jag sakta vacklar fram. tomma pulsslag ekar efter tröst. det är sorgset egentligen, att alla vänder sig bort, att allt har tagit slut. jag är maktlös inför era ord och handlingar, men jag kan inte hjälpa att det är mina känslor som styr. men det finns inget som man kan göra för att påverka andra utan våld. det finns ingen känsla förutom aggressivitet som får andra att förstå, så ja.. jag är arg! på er alla.. för att ni vänder ryggen till.
jag önskar jag kunde be tystnaden hålla käften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar