1.
Ett motljus så starkt så jag måste sitta ner och blunda.
En trasig karaktär, en svag omstart.
Rasslande kedjor utmed en ranglig bro.
Tittar ut över det som var min värld.
Skimrande ljus som fastnar som bilder på vattenytan.
En blick mot himlen, mörka ögon, tomma förhoppningar.
En stjärna som jag önskar kunde visa vart jag ska,
Åt vilket håll som är hem, när kompassen bara snurrar runt.
Ett ledsamt eko av saknad, en tystnad som skriker i öronen.
Ett iskallt farväl och en meningslös kyss.
Vem av alla ska visa vad som är rätt,
när vi vet att människor älskar att göra fel.
2.
När man tappat blicken så många gånger.
När alla ögon man möter kastar ur sig samma ilska.
Ett fokus inte starkare än glaset på den mörka spegeln.
En vålnad kysser mina läppar och önskar mej lycka till.
Det mörka rummet blir mindre och mindre.
Andas, vi måste alla andas.
En lätt panik över detta patetiska kött som kallas människa.
Det snöar solsken mot det smutsiga glaset,
en lätt illusion av det som en gång var men aldrig mera kommer vara.
Ensam är man inte starkare än vad man tror,
tillsammans är man inte mindre ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar