Spökstad

Det är en fantasi som blev påhittad av en påhittad person.

Egentligen orkar jag inte riktigt tänka över allt så mycket som man behöver när man ska skriva något, när man ska förklara något.. för vad har jag att skriva eller förklara?

Den årliga höst-depressionen har slagit till igen, men i år är den mer.. trasig tror jag, trött och helt utan ork att ens försökta tyna bort i alla fall lite. Min kropp har ingen energi att slå tillbaka med och jag omfamnas liksom alltid. Men det känns så mycket mer aggressivt i år, allting känns så mycket mera trasigt. Som om någon kommit med ett rakblad och dragit stora hål i min existens och rivit ut allt som fanns där en gång.
Jag önskar att mitt liv var som blicken med solglasögon framför, skyddad av en orange hinna som fick världen att vara mildare och vackrare. Men jag har ingen orange hinna, inget skydd.. jag är lika skör som en bubbla utan dem glansiga färgerna och min korta existens ger ingen direkt lycka åt dem som blåser ut mej.

det är jobbigt att finnas och veta att det man gör inte spelar någon roll,
det är jobbigt att leva när man vet att ingen kollar åt samma håll,

det är jobbigt att försöka när man snurrar utan någon direkt kontroll.