Robots

no more for you my love i fear..

idag så kom mina älskade True Blood böcker, och jag har inte vart så här glad på många många dagar! Så nu ska jag snart lägga mig tillrätta i sängen och läsa, tills mina ögon sjunker ihop och boken faller över mej, eller ah, det är i alla fall planen..
Nu ska jag inte lipa längre, jag ska bita ihop och låta det som händer hända. Och vad är jag för människa om jag sitter och självömkar hela tiden? Jag blir själv trött på människor som bara gör det hela tiden, om dem inte har en bra anledning.. men just nu tycker jag inte att jag har det. Så jag skiter i självömkan tills något riktigt illa händer, då kan jag få ömka lite.. men tills det, no way! Och med det sagt, dunkar hjärtat hårdare än på länge.. för det är nu som det börjar på riktigt, det där läskiga.. moving on, efter sex veckor av hopp på att något så overkligt ska hända utan något direkt resultat, utan bara mera tårar och självömkan. Men det är nu som det ska hända på riktigt, så vad som än händer nu... litar jag på att det är för det bättre.

i'll allways miss, dreaming my dreams with you..