Crash

Det är en dålig tid för kärlek..

Nu är jag hemma efter att ha varit kattvakt åt Oscar medan han är utomlands med sina kompisar. Och jag kan inte säga annat än att det var jobbigare än något jag gjort på länge, att ligga i den sängen jag sovit i en massa i över ett år helt själv, att vakna upp och vara ensam och att sedan ta med mig alla mina saker som jag hade där hem igen. Och veta att när jag sprang ner till bilen var nog den sista gången jag gick i dem trapporna och pussa på Mercedez antagligen för sista gången as well. Men jag vet inte vad jag känner, eller hur jag vill med något.
Kanske var detta för det bästa ändå, även om det inte kändes så från början, vet jag knappt hur jag tycker det känns nu, jag vet verkligen inte vad jag vill längre. Kanske kan det bara bli bra igen om vi kämpar lite, men jag kämpade förra året också, för att det var tvivel. Och jag vet inte om jag orkar det igen..

Hösten och vintern är verkligen värdelös för kärlek.
Allting står lika fullt av kyla som snön själv och det är ingen som är varm nog för att försöka smälta den kylan som smeker sig runt oss och våra känslor. Utan alla springer omkring med sina katatoniska hjärtan och hoppas på vår och på att hitta någon som kan smälta den jävla isen man har fast frusen i bröstet, men människor är egentligen utom räckhåll för värme och hjälp. Låt oss frysas in i istiden igen.