Pearls of Sadness

Det är bara ren galenskap som får människor att fortsätta hoppas..

Är det så att man ska vara övergiven?
Är det så att ingen ska titta på en?
Är det verkligen så som det ska vara?
När sommaren har nått sin mittpunkt, känner jag inget annat än övergivenhet. Den genomsyrade känslan av att ingen faktiskt bryr sig når mina tankar allt för ofta.
När jag inte träffat min absolut bästa kompis på jag vet inte hur länge, och känner bara saknad efter att känna hennes kramar och få höra hennes ord, varför glömmer då alltid jag att ringa?
Och när min andra bästa kompis inte kan slita sig från sin boytoy och faktiskt umgås med mig mer än under röken från en cigarett, är det mitt fel då?
Och alla andra känns så otroligt långt borta, som om ingen vill vara nära mig..
Vad har jag gjort för fel?
Jag kan inte sluta vara rädd för att bli lämnad ensam, jag kan inte sluta tro att ingen vill något hellre än att inte träffa mig.
Jag får inte heller bekräftelse på motsatsen i mer än ord.. tomma ord som egentligen inte är mer en ord, en tanke, men inget som genomförs.
Är det såhär mitt sommarlov ska vara? Är det såhär som resten av mitt liv ska vara?
Då är det lika bra att vara utan,
vänner,
känslor,
allt.