Luften

För att vissa dagar är lättare än andra..

En vecka in i bantningen och jag vill nästan redan ge upp, men för att återfå den dära smala figuren jag hade för ca 5 år sedan, får man fan ta att ligga i lite och inte ge upp så fort man går förbi McDonalds. Så jag fortsätter med min Mamma Skipper som bantningsexpert.

En annan rolig sak, eller rolig och rolig vet jag inte om den är, men jag tog en närmare titt i min Notebook som jag bokför mina matvanor i och hamnade mitt i mitt liv hösten 2007.. vilket kaos det verkade vara, vilka kännslor och vilken total naivitet det verkade som att jag levde i, hur jag lät min kropp bli någonslags grej för att få folk att tycka om mej, hur jag sen hatade alla dem som hade rört vid mej, till och med då, när jag vägde 10 kg mindre än vad jag gör nu ville jag banta bort 10 kg..
Så jag undrar lite, vad det var som fick mej att må bättre, vad det var som fick mej att komma ifrån allt det där?
Min första tanke är så klart Oscar, för han har verkligen, mer än någon annan försökt att förstå mej, och han fanns alltid där även om jag hade bettet mej som ett svin mot honom. Så jag tror Oscar var en del av det hela, my knight in shining armor! Men sen är det egentligen ingen annan än en själv som kan göra att man mår bra, man måste vilja må bra för att må bra..
Och en liten hemlighet bara oss och hela internet emellan, jag tror inte jag ville må bra, jag tror inte att jag ville se att jag inte var så sjuk som jag låtsades. Jag ville vara Psykiskt störd och må dåligt, för vem är jag annars? Vem som helst på gatan. Men om jag var sjuk, kunde folk se mej och även om precis alla verkligen hatade mej, visste jag att dem i alla fall la märke till mej. Så psykiskt sjuk var jag, men det var inte deprimerande sjuk utan jag var galet psykiskt hungrig efter uppmärksamhet, det är i alla fall det som jag tror just nu. För det känns som ett helt annat liv.


Jag saknar verkligen mina kompisar, alla dem jag brukade umgås med, alla dem som jag kjedjerökte med istället för att gå på lektionerna i 8:an. Alla dem saknar jag, vissa mer än andra förståss.. Vad mitt liv innan brukade kretsa runt mina vänner hur jag planerade att alltid ha tid med dem.
Nu planerar jag mest bara tid för en person, och nästan alla mina vänner har endå glömmt alla de bra stundera. Så vad egentligen spelar det för roll hur mycket människor man omger sig med? Man kommer tillslut bara ha en eller två kvar.