För att man inte klarar sig utan manisk upp-shopping av pappas pengar?!
Är det så att jag är en äcklig liten brat unge? Att alla ser ner på mig för att jag kan ringa ett telefonsamtal (ibland väldigt många till samma person inom få minuter) och få pengar att roa mig med under dagen? Jag är en shopaholic det måste jag erkänna. Vare sig det gäller kläder eller mat så slösar jag mina pengar på saker jag ångrar snabbt men aldrig tar tillbaka. Jag kan köpa en tröja och se att den inte passar bra till mina former efter en hel dag och sedan kasta den för att dagen efter köpa tre nya tröjor, i den skaran är det nog en av dem som inte täcker mina enorma höfter och det ger jag till min lilla syster och köper nästa dag några nya. Byxor behöver man inte så många av men tröjjor, klänningar, kjolar och underkläder kan jag ha hundra av, dock använder jag säkert bara 10 stycken av mina tröjjor, 2 av mina klänningar och patetiska 3 av mina kjolar. Ändå har jag så mycket kläder att jag måste slänga dem över högarna i min gaderob.
Men något som jag aldrig får nog av är seriöst skor, dock har jag inte speciellt mycket skor, men jag dreglar hela tiden efter något som kan fräsha upp skohyllan. Betyder verkligen detta konstanta behov av att köpa kläder och nya grejor hela tiden att jag är en brat eller ett förlorat fall till shoppingen? Är jag en sån fruktat fjortis shopaholic som alla tror om mig, eller är jag bara en normal tonåring som aldrig blir nöjd med de plagg jag äger?
Förvirrande och förtvivlande.
Jag kanske har en massa kläder, men ändå varje morgon har jag inget att ta på mig alls. Det blir stress och så något svettigt och fullt som just blev svettigt och fullt för att jag stressade hela morgonen eftersom att jag aldrig hittade något jag ville ha på mig, och sedan kommer jag till den dära cirklen då jag inte vill ha på mig de kläderna igen utan slängder dem för att köpa tre nya plagg i dess ställe.
Detta är en ond cirkel som tär på min stackars fars ekonomi.
Och nu efter att jag lipat i år och dagar om kläder och vad dem betyder för mej..
ska jag nu ner och duscha för att sedan kolla på en dålig film och sova.
måndag 18 maj 2009
torsdag 14 maj 2009
Modell för en dag
För att vissa saker händer bara en gång i livet..
I lördags.. (9/5) var jag och nio andra små flickor från min klass modeller för affären b-young.
Vi skulle stå som skyltdockor i Rådhusparken på EU- Dagen, eftersom att många andra skolor också hade lite kuliga grejor för sig och så var det ju såklart politik. Jag fick sminka alla inklusive mej själv, och vi tog mer än en timma på oss så när vi anlände hade två andra tjejor redan börjat skyltdocka sig. Så vi gick omkring och kollade på de olika sakerna som alla hade att erbjuda, kaffe och grillad frukt, handmassage och musik.. allt det var väldans mysigt och det hade en så trevlig stämmning allting.
Jag hade konstigt nog valt att ha på mej mina sk. mördar skor, för det har en 12 cm klack och jag är inte världsvan i att gå i klackar om man säger så, så var och varrannan minut fick jag desperat hitta någonstans att sitta så att jag kunde slappna av i fötterna.
Men sen såklart, när jag var redo att ge upp var det ju min tur att stå som skyltdocka.. i 20 min skulle man stå i detta bås orörlig, och jag kan säga att mina klackar inte gjorde det lätt för mig, men jag tycker ändå att jag och Annika lyckades väldigt väl ^. så man kan säga trotts mina fotskador och sorgen över att inte få behålla kläderna, var det en väldigt värd dag!
Idag har jag vart och hämtat ut mina nya kläder, bla. en lack klänning och dreads (candycane med svart/blå och svart/vit) väldans vackra! Så imorgon på våran 3 timmars håltimma ska Rasmus fläta in dem i mitt hår :) förhoppningsvis blir det snyggt, men det är sådant man aldrig vet.
Nu ska jag fortsätta att sitta och vänta på Anna så att jag kan färga mitt hår någongång..
Ni andra får ha en fortsatt trevlig afton osv...
Bilder från i lördags:
I lördags.. (9/5) var jag och nio andra små flickor från min klass modeller för affären b-young.
Vi skulle stå som skyltdockor i Rådhusparken på EU- Dagen, eftersom att många andra skolor också hade lite kuliga grejor för sig och så var det ju såklart politik. Jag fick sminka alla inklusive mej själv, och vi tog mer än en timma på oss så när vi anlände hade två andra tjejor redan börjat skyltdocka sig. Så vi gick omkring och kollade på de olika sakerna som alla hade att erbjuda, kaffe och grillad frukt, handmassage och musik.. allt det var väldans mysigt och det hade en så trevlig stämmning allting.
Jag hade konstigt nog valt att ha på mej mina sk. mördar skor, för det har en 12 cm klack och jag är inte världsvan i att gå i klackar om man säger så, så var och varrannan minut fick jag desperat hitta någonstans att sitta så att jag kunde slappna av i fötterna.
Men sen såklart, när jag var redo att ge upp var det ju min tur att stå som skyltdocka.. i 20 min skulle man stå i detta bås orörlig, och jag kan säga att mina klackar inte gjorde det lätt för mig, men jag tycker ändå att jag och Annika lyckades väldigt väl ^. så man kan säga trotts mina fotskador och sorgen över att inte få behålla kläderna, var det en väldigt värd dag!
Idag har jag vart och hämtat ut mina nya kläder, bla. en lack klänning och dreads (candycane med svart/blå och svart/vit) väldans vackra! Så imorgon på våran 3 timmars håltimma ska Rasmus fläta in dem i mitt hår :) förhoppningsvis blir det snyggt, men det är sådant man aldrig vet.
Nu ska jag fortsätta att sitta och vänta på Anna så att jag kan färga mitt hår någongång..
Ni andra får ha en fortsatt trevlig afton osv...
Bilder från i lördags:
tisdag 5 maj 2009
Luften
För att vissa dagar är lättare än andra..
En vecka in i bantningen och jag vill nästan redan ge upp, men för att återfå den dära smala figuren jag hade för ca 5 år sedan, får man fan ta att ligga i lite och inte ge upp så fort man går förbi McDonalds. Så jag fortsätter med min Mamma Skipper som bantningsexpert.
En annan rolig sak, eller rolig och rolig vet jag inte om den är, men jag tog en närmare titt i min Notebook som jag bokför mina matvanor i och hamnade mitt i mitt liv hösten 2007.. vilket kaos det verkade vara, vilka kännslor och vilken total naivitet det verkade som att jag levde i, hur jag lät min kropp bli någonslags grej för att få folk att tycka om mej, hur jag sen hatade alla dem som hade rört vid mej, till och med då, när jag vägde 10 kg mindre än vad jag gör nu ville jag banta bort 10 kg..
Så jag undrar lite, vad det var som fick mej att må bättre, vad det var som fick mej att komma ifrån allt det där?
Min första tanke är så klart Oscar, för han har verkligen, mer än någon annan försökt att förstå mej, och han fanns alltid där även om jag hade bettet mej som ett svin mot honom. Så jag tror Oscar var en del av det hela, my knight in shining armor! Men sen är det egentligen ingen annan än en själv som kan göra att man mår bra, man måste vilja må bra för att må bra..
Och en liten hemlighet bara oss och hela internet emellan, jag tror inte jag ville må bra, jag tror inte att jag ville se att jag inte var så sjuk som jag låtsades. Jag ville vara Psykiskt störd och må dåligt, för vem är jag annars? Vem som helst på gatan. Men om jag var sjuk, kunde folk se mej och även om precis alla verkligen hatade mej, visste jag att dem i alla fall la märke till mej. Så psykiskt sjuk var jag, men det var inte deprimerande sjuk utan jag var galet psykiskt hungrig efter uppmärksamhet, det är i
alla fall det som jag tror just nu. För det känns som ett helt annat liv.
Jag saknar verkligen mina kompisar, alla dem jag brukade umgås med, alla dem som jag kjedjerökte med istället för att gå på lektionerna i 8:an. Alla dem saknar jag, vissa mer än andra förståss.. Vad mitt liv innan brukade kretsa runt mina vänner hur jag planerade att alltid ha tid med dem.
Nu planerar jag mest bara tid för en person, och nästan alla mina vänner har endå glömmt alla de bra stundera. Så vad egentligen spelar det för roll hur mycket människor man omger sig med? Man kommer tillslut bara ha en eller två kvar.
En vecka in i bantningen och jag vill nästan redan ge upp, men för att återfå den dära smala figuren jag hade för ca 5 år sedan, får man fan ta att ligga i lite och inte ge upp så fort man går förbi McDonalds. Så jag fortsätter med min Mamma Skipper som bantningsexpert.
En annan rolig sak, eller rolig och rolig vet jag inte om den är, men jag tog en närmare titt i min Notebook som jag bokför mina matvanor i och hamnade mitt i mitt liv hösten 2007.. vilket kaos det verkade vara, vilka kännslor och vilken total naivitet det verkade som att jag levde i, hur jag lät min kropp bli någonslags grej för att få folk att tycka om mej, hur jag sen hatade alla dem som hade rört vid mej, till och med då, när jag vägde 10 kg mindre än vad jag gör nu ville jag banta bort 10 kg..
Så jag undrar lite, vad det var som fick mej att må bättre, vad det var som fick mej att komma ifrån allt det där?
Min första tanke är så klart Oscar, för han har verkligen, mer än någon annan försökt att förstå mej, och han fanns alltid där även om jag hade bettet mej som ett svin mot honom. Så jag tror Oscar var en del av det hela, my knight in shining armor! Men sen är det egentligen ingen annan än en själv som kan göra att man mår bra, man måste vilja må bra för att må bra..
Och en liten hemlighet bara oss och hela internet emellan, jag tror inte jag ville må bra, jag tror inte att jag ville se att jag inte var så sjuk som jag låtsades. Jag ville vara Psykiskt störd och må dåligt, för vem är jag annars? Vem som helst på gatan. Men om jag var sjuk, kunde folk se mej och även om precis alla verkligen hatade mej, visste jag att dem i alla fall la märke till mej. Så psykiskt sjuk var jag, men det var inte deprimerande sjuk utan jag var galet psykiskt hungrig efter uppmärksamhet, det är i
alla fall det som jag tror just nu. För det känns som ett helt annat liv. Jag saknar verkligen mina kompisar, alla dem jag brukade umgås med, alla dem som jag kjedjerökte med istället för att gå på lektionerna i 8:an. Alla dem saknar jag, vissa mer än andra förståss.. Vad mitt liv innan brukade kretsa runt mina vänner hur jag planerade att alltid ha tid med dem.
Nu planerar jag mest bara tid för en person, och nästan alla mina vänner har endå glömmt alla de bra stundera. Så vad egentligen spelar det för roll hur mycket människor man omger sig med? Man kommer tillslut bara ha en eller två kvar.
söndag 3 maj 2009
Solitude
För att jag också har ett liv..
Idag är en tröttsam dag, idag har jag inte fått något gjort.
Jag tänkte tvätta och fixa undan i mitt rum, men en film på tv var mer intressant.
Jag hade också tänkt att ta en promenad och fota lite, det slutade med att jag gick runt huset och fotade.
Men jag har övningskört och diskat undan lite här hemma hemma.
Imorgon får jag ta en extra lång promenad och bli lite extra svettig,
så att jag svettas bort det lilla jag ätit idag.
By the way så¨har jag redan nu efter bara 5 dagar utan socker och fet mat gått ner två kilo!
Vilket känns helt underbart, fortsätter jag såhär har jag gått ner ca 12 kilo till skolavslutningen,
och jag kommer garanterat må bättre av att ha en klänning på mej och ingen mage ^.
Nu när jag ändå sitter här och egoistiskt skriver om mitt liv, dricker min smoothie och surfar lite,
börjar jag nästan undra lite vad det är som gör det så kul att skriva en blogg?
Är det att man får berätta för andra människor vad man gör, vad man tycker om och vilka man umgås med?
Eller är det av så egoistiska själ som att man bara vill att folk ska läsa och säga att dem tycker om det?
Det sist nämnda är det som låter mest männskligt enligt mej,
man vill ha uppmärksamhet, man vill att alla ska kolla på en även om man säger tvärtom..
man har alltid kanske helt undermedvetet ett uppmärksamhets behov.
Som att blogga, ta bilder och lägga ut på bdb, sjunga, vara med i film.. allt har egentligen med all feedbacken att göra, skådespelare gör nog inte en film för att egentligen roa andra människor, utan helt enkelt för att de kommer spela på scen, massor av folk kommer att titta och se dem, det kommer skrivas ressensioner om filmen och om dem såklart.
Jag tror egentligen, cynisk som jag är, att allt hänger ihop med uppmärksamhet, man vill ha den, hela tiden, till 100% riktad mot sig själv.
Och bara för att jag älskar uppmärksamhet lika mycket som alla andra, om inte mer ;)
Så kommer jag att fortsätta blogga, och dela med mej av mitt smått konstiga men ändå helt vardagliga liv!
Så det så ^.
Jag tänkte tvätta och fixa undan i mitt rum, men en film på tv var mer intressant.
Jag hade också tänkt att ta en promenad och fota lite, det slutade med att jag gick runt huset och fotade.
Men jag har övningskört och diskat undan lite här hemma hemma.
Imorgon får jag ta en extra lång promenad och bli lite extra svettig,
så att jag svettas bort det lilla jag ätit idag.
By the way så¨har jag redan nu efter bara 5 dagar utan socker och fet mat gått ner två kilo!
Vilket känns helt underbart, fortsätter jag såhär har jag gått ner ca 12 kilo till skolavslutningen,
och jag kommer garanterat må bättre av att ha en klänning på mej och ingen mage ^.
Nu när jag ändå sitter här och egoistiskt skriver om mitt liv, dricker min smoothie och surfar lite,
börjar jag nästan undra lite vad det är som gör det så kul att skriva en blogg?
Är det att man får berätta för andra människor vad man gör, vad man tycker om och vilka man umgås med?
Eller är det av så egoistiska själ som att man bara vill att folk ska läsa och säga att dem tycker om det?
Det sist nämnda är det som låter mest männskligt enligt mej,
man vill ha uppmärksamhet, man vill att alla ska kolla på en även om man säger tvärtom..
man har alltid kanske helt undermedvetet ett uppmärksamhets behov.
Som att blogga, ta bilder och lägga ut på bdb, sjunga, vara med i film.. allt har egentligen med all feedbacken att göra, skådespelare gör nog inte en film för att egentligen roa andra människor, utan helt enkelt för att de kommer spela på scen, massor av folk kommer att titta och se dem, det kommer skrivas ressensioner om filmen och om dem såklart.
Jag tror egentligen, cynisk som jag är, att allt hänger ihop med uppmärksamhet, man vill ha den, hela tiden, till 100% riktad mot sig själv.
Och bara för att jag älskar uppmärksamhet lika mycket som alla andra, om inte mer ;)
Så kommer jag att fortsätta blogga, och dela med mej av mitt smått konstiga men ändå helt vardagliga liv!
Så det så ^.
fredag 1 maj 2009
Wars
But they say fight for who you are, not what you'll become.
Det måste vara jobbigare att vara ung nu, än ung för 50 år sedan.
Nu finns det väglinjer precis överallt, hemma, i skolan, på teve och ute på stan. Alla säger åt en hur man ska vara för att bli accepterad och hur man inte ska vara, för då hamnar man i fängelse. Alla använder skrämsel metoden med hot om hur misslyckad man kommer bli om man inte gör som dem säger. "du måste banta, du måste få minst VG i varje kurs, du får inte glömma läxor. frukt är nyttigare än grönsaker" dumma saker trycker de "vuxna" in i våra huvuden varje dag, eftersom att de själva är så otroligt lyckade, måste vi bli precis som dem. De säger bilda en egen uppfattning, men sedan trycker de ändå in deras egen propaganda i våra huvuden, eftersom att vi är unga och vet inte riktigt hur världen funkar. Så jag undrar när ska dessa dubbel moraliska människor inse att vi inte kan bilda en uppfattning sålänge de trycker in deras egna i vårat huvud? Antagligen aldrig, sorgligt nog. Man får bara hoppas att när man blir äldre så vet man att man ska låta barnen leka i leran och lära sig själva vad som händer sen. Annars kommer vi inte förändras ett dugg från hur våra föräldrar var, och våra barn kommer bli likadana.
Men visst kan en hint då och då från ens mamma eller pappa vara okej, typ som " kolla alltid både höger och vänster innan du går över vägen" blir man överkörd kan man liksom inte veta till nästa gång att man måste kolla över vägen. Och visst är föräldrar väldigt över beskyddande, de säger att allt är farligt, bilar, socker, vatten, sand osv.. gungorna på lekplatsen är i vissa föräldrars ögon en dödsfälla, så vissa barn får aldrig gunga eller leka med andra barn, för de kan ha baciller och smittas, för det har ju föräldrarna sagt.
Men jag undrar varför alla envisas om att använda skräckpropaganda, lärarna hotar alltid med att man inte ska få betyg och sen inte få ta studenten, föräldrar hotar med indragen månadspeng och typ utegångs förbud. Och vi finner oss i detta, leva med den ena propaganda spottaren efter den andra.
Alla måste gå gymnasiet, annars är ni inte värdefulla i den anställnings ansvariges ögon. Jag undrar verkligen om detta var planen för Sverige från början "Skrämm alla små tills de inser att de gör fel hela tiden, men säg ändå att de måste skapa sina egna osikter, detta kommer förvirra de små jävlarna och sedan har vi robotar som kommer göra lika bra ifrån sig som vi på 1800-talet."
Det måste vara jobbigare att vara ung nu, än ung för 50 år sedan.
Nu finns det väglinjer precis överallt, hemma, i skolan, på teve och ute på stan. Alla säger åt en hur man ska vara för att bli accepterad och hur man inte ska vara, för då hamnar man i fängelse. Alla använder skrämsel metoden med hot om hur misslyckad man kommer bli om man inte gör som dem säger. "du måste banta, du måste få minst VG i varje kurs, du får inte glömma läxor. frukt är nyttigare än grönsaker" dumma saker trycker de "vuxna" in i våra huvuden varje dag, eftersom att de själva är så otroligt lyckade, måste vi bli precis som dem. De säger bilda en egen uppfattning, men sedan trycker de ändå in deras egen propaganda i våra huvuden, eftersom att vi är unga och vet inte riktigt hur världen funkar. Så jag undrar när ska dessa dubbel moraliska människor inse att vi inte kan bilda en uppfattning sålänge de trycker in deras egna i vårat huvud? Antagligen aldrig, sorgligt nog. Man får bara hoppas att när man blir äldre så vet man att man ska låta barnen leka i leran och lära sig själva vad som händer sen. Annars kommer vi inte förändras ett dugg från hur våra föräldrar var, och våra barn kommer bli likadana.
Men visst kan en hint då och då från ens mamma eller pappa vara okej, typ som " kolla alltid både höger och vänster innan du går över vägen" blir man överkörd kan man liksom inte veta till nästa gång att man måste kolla över vägen. Och visst är föräldrar väldigt över beskyddande, de säger att allt är farligt, bilar, socker, vatten, sand osv.. gungorna på lekplatsen är i vissa föräldrars ögon en dödsfälla, så vissa barn får aldrig gunga eller leka med andra barn, för de kan ha baciller och smittas, för det har ju föräldrarna sagt.
Men jag undrar varför alla envisas om att använda skräckpropaganda, lärarna hotar alltid med att man inte ska få betyg och sen inte få ta studenten, föräldrar hotar med indragen månadspeng och typ utegångs förbud. Och vi finner oss i detta, leva med den ena propaganda spottaren efter den andra.
Alla måste gå gymnasiet, annars är ni inte värdefulla i den anställnings ansvariges ögon. Jag undrar verkligen om detta var planen för Sverige från början "Skrämm alla små tills de inser att de gör fel hela tiden, men säg ändå att de måste skapa sina egna osikter, detta kommer förvirra de små jävlarna och sedan har vi robotar som kommer göra lika bra ifrån sig som vi på 1800-talet."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
