Ame to Fokusha

Att banta eller inte banta.. det är frågan.

Överallt finns dem, de små tecknerna på att man måste banta för att må bra, i tidningar och i filmer.
Människor som har ett midjemått på 54 och säger att dem är feta, folk som säger att de måste banta för att de gått upp två kilo och nu väger 47. Jag kan med viss osäkerhet säga till dem att jag då väger 20 kilo mer och har anlag för att få tillbaka ätstörningar, vilket brukar få dem att hålla käft. Jag tål egentligen inte perfekt smala människor som kommer till mej och lipar om att de inte är smala när de är det. Och så går man och köper tröst chokladen och ser på löpsedlarna till aftobladet och expressen "Gå ner 2 kilo i veckan, ny metod osv" vi lever i ett samhälle där fetman tar över mer och mer och därefter blir det mer och mer populärt med banting och fettsugning.
Gastric bypas tar världen med storm, men vem vill ge upp all den goa maten föralltid? Riktigt desperata människor.
Med alla tecknen och alla rubriker på att man måste gå ner i vikt för att vara lycklig är det inte konstigt att alla lite större människor går omkring och mår dåligt över sin vikt.
Det är inte det minsta konstigt att bantningsmat säljer som aldrig förr och allt fler röker istället för att äta. Man gör allt för att nå den minsta vikten, eftersom att om man är en storlek för stor duger man ju inte, eller?
Varför tror alla att det är så? Varför skulle man inte duga till för att man vägde 60 istället för 50 och tog en stek istället för sallad när man är ute och äter? När alla springer omkring och oroar sig över sina matvanor, slutar köpa kakan som man älskar så mycket eller slutar äta ute för att man inte vet hur mycket kalorier det är i maten och om man äter den måste man träna 100 timmar efter för att bli av med allt fett måltiden gav, det är det som är ren psykisk tortyr. Varför i hela friden skulle man vara värd mindre för att man har en mage?
Jag kan inte ge upp all god mat för att bli smal som en supermodell, det är det verkligen inte värt. Man har ett liv, bara ett.. varför plåga sig själv genom hela det när man kan njuta och leva ändå?
Visst kan man träna och äta, en perfekt kombination, men det behöver inte betyda att man ska gräva ner sig totalt i träningen bara för att man käkade en glass efter maten, man kan inte leva 70 år och ångra allt man äter.
Tillslut så kommer alla att läggas in på olika hem för anorexi och bullemi, eftersom att man lät träningen och matvanorna och Anna skipper ta upp all ens tid. Man vill va som dem som är smala, eftersom att de får ju pojk / flickvänner.
När allt kommer till kritan är det ju det som det handlar om, rädslan för att aldrig bli gift eller få barn. För att man är tjock eller bara lite större. För i filmer är det dem smala som får pojkvänner, det är vältränade biffiga män som får små smala blondiner, aldrig har de gjort en film om någon som är lite mullig utan att denna person ska banta.
Överallt finns de små tecknerna som säger åt en att banta, jag säger fuck 'em! Vill man banta, visst gör det men låt inte någon annan trycka in i ditt huvud att man inte duger för att man väger lite mer.